Bland 60- och 70-talens alla funk- och soulpionjärer var det få band eller artister som ensamma gjorde så mycket för att modernisera genren som Sly & the Family Stone.

De var ofta musikaliskt långt före alla andra, de var också ett band som bestod av både kvinnor och män, svarta och vita i en tid då det var väldigt sällsynt. I centrum av bandet stod låtskrivaren och den huvudsaklige sångaren Sly Stone, ett geni som kunde spela i princip vilket instrument som helst. Det var runt hans talang och förmåga att tänka framåtblickande som bandet byggdes.

Den första hiten fick bandet 1967 med ”Dance to the Music” som visserligen var en pigg soul-dänga men som knappast revolutionerade musiken. Det var under kommande år som bandet skulle expandera sitt musikaliska uttryck och i sanning peka ut riktningen för musikens utveckling under kommande decennier.

Den första sant revolutionerande plattan som släpptes av bandet var Stand år 1968. På den följde ett epokgörande uppträdande på Woodstock-festivalen år 1969. Det var när 70-talet stod inför dörren som historien som Sly & the Family Stone skulle ta en mörkare vändning.

Efter Stand påbörjades inspelningar för vad som skulle bli bandets femte album. Vid det här laget var frontmannen Sly Stone i princip hög dygnet runt. År 1970 missade han en tredjedel av bandets alla spelningar. Det betydde dock inte att han gick sysslolös, han var snarare på väg in i sin mest kreativa period. Inspelningarna för albumet There’s a Riot Going On var problematiska på flera olika sätt, men mynnade också ut i ett album som är en fantastisk klassiker. Albumet som innehåller flera klassiska soul- och funksinglar är en sann fröjd att lyssna på i hörlurar.

There’s a Riot Going On skulle bli början till slutet för Sly Stones kreativa topp. Hans drogproblem förbättrades knappast efter albumsläppet och han blev alltmer opålitlig att ha att göra med. Men det ledde inte till att bandet lades ned med någon större dramatik. Snarare fortsatte bandet haltande under 70-talet, med ett allt sämre rykte vad gällde att genomföra spelningar. Den officiella upplösningen skedde så sent som 1983. Vid det laget hade dock centralgestalten Sly i allt väsentligt lämnat musikbranschen och levt som något av en eremit under flera år – ännu ett i en lång rad av skickliga musiker som saboterade sina egna karriärer med missbruk.

Under många år såg det ut som att vi aldrig skulle få höra någon ny musik från Sly Stone. Hans band återförenades dock för några relativt lyckade spelningar i mitten av 2000-talet. Det var fjärran från vad bandet en gång var men visade i alla fall att Stone inte var det tragiska fall många av hans fans hade fruktat.